I början av december förra året låg jag hemma "sjuk" med ont i magen. Jag har alltid haft problem med min mage så det var inget konstigt i sig men jag kommer ihåg att jag inte riktigt kände igen smärtan. Jag pratade med min svärmor under dagen som ringt för att höra hur jag mådde, och plötsligt frågade hon från ingenstans om jag inte var gravid. Jag hade inte ens tänkt tanken och förklarade att så kunde det naturigtvis inte vara. Dock började något gro inom mig och på kvällen när  mannen undrade samma sak avgjorde det saken. Vi bestämdes oss för att åka och handla en sticka, mest för att kunna utesluta att jag var gravid om jag skullle behöva åka in till sjukhuset,...Väl hemma när testet var gjort  och några långa minuter gått så vågade jag inte kolla resultatet. Jag kommer ihåg att mannen fick göra det och hur han frågade vad det skulle det visa om det var positivt? Jag dubbel kollade papperen och svarade, två streck! Jag kunde inte tyda hans blick i det ögonblicket utan kollade själv och där var de, två stycken väldigt starkt röda streck! Vad jag kände i det ögonblicket var skräckblandad chock. Jag kunde liksom inte förstå hur det hade gått till (även om jag såklart hajjade det rent teoretiskt). Mannen var dock helt lugn, och riktigt glad! Visst hade vi pratat om barn tidigare men bara löst som något i framtiden, eller iallfall något år bort eller så. Till saken hör att jag i många år sagt att jag inte visste om jag skulle vilja ha barn och aldrig kännt av "att klockan tickat" så jag var inte alls mentalt beredd. Även om jag kände en viss pirramde glädje började jag  genast oroa mig över en mängd olika saker.... skulle vi behöva flytta nu, skulle vi ha råd, var vi beredda eller ville vi ens bli föräldrar osv osv Men min älskade man var så bra hela den kvällen/natten och lyckades lugna ner mig och få mig att inse att allt skulle bli bra och framförallt att vi var faktiskt redo. Efter några timmars pratande, kramande och en del tårar sjönk det in ordentligt, vi skulle ha ett barn tillsammans, och plötsligt kände jag bara ren lycka!!! 
 
 
 
GRAVID!
Vi gjorde fler tester efter det här och alla var eniga :) 
 
 
Tack vare Google och Youtube är jag nu igång. Tanken är att det ska bli en lten filt till Lilla C.
To be continued.... Love A
Även fast det är tre månader kvar så har jag redan påbörjat uppbyggnaden av Lilla C:s garderob. Det mesta har vi köpt själva men även fått en del av blivande mormor, farmor och vänner.  Jag bara älskar de små plaggen och kikar och klämmer på dem nästan varje dag. 
 
 
Nu börjar det snart bli dags att köpa en byrå eller garderob då alla kläderna börjat ta plats. För att få lite överblick sorterade jag kläderna efter storlek. Både jag och mannen var stora bebisar så jag undrar om lilla C någonsin kommer kunna ha de mista plaggen i stl 50.
 
stl 50 - så små och söta!!!
 
stl 56
 
stl 62, tycker de är så mysiga dessa små overaller... oturligt nog är alla i samma stolek :)
 
stl 68
 
Jag tycker det är så svårt med kläderna då man inte vet hur stor han är när han föds, Av någon anledning har det blivit så att vi har mest kläder i stl 62, men räcker det? Mina kompisar tipsat om att inte köpa för mycket då de växer snabbt och mycket kommer inte ens hinnas användas. Samtidigt kan man ju inte springa ut i affärerna och leta kläder när man har en liten nyfödd hemma om han är jätteliten eller om kläderna inte räcker.... Ja ni hör ju hur det låter, man kan bli galen för mindre! Konstigt nog verkar inte mannen lägga lika mycket tid på att oroa sig över detta :)